UT2 i friflyg
Rinkaby 18 nov 2000

Första frågan: Hur är vädret?

Med väderkartorna eller ska jag säga regnkartorna fast etsade på näthinnan så åkte Lasse Dahlström och jag ner till Rinkaby i Skåne för att delta i årets sista friflygtävling. Det skulle även bli årets sista uttagningstävling inför EM 2002. Med en hel säsongs flygande kände det lite segt att ladda stenhårt igen så jag bestämde mig för att ta det lugnt och ladda batterierna inför nästa år. Lasse var däremot tänd att göra bra ifrån sig.

Vi bodde som vanlig i militära baracker. På morgonen så var första frågan: Hur är vädret? Det verkade som vi blivit bönhörda, inget regn, än. Väl ute på tävlingsplatsen så började jag med att "dra en trimmis" med min korta modell. Den hade trimmet kvar sen hösttävlingen och flög fint. Jag satte upp mitt vind/regn skydd och flyttade in trunk och ryggsäck där. Ifall att.

Som ett spjut.

Först tävlingsstarten, tja det var inte så mycket att vänta på, ladda 3,30 på timern och upp med modellen på linan. Snurrade ganska länge, ingen större indikation på att det skulle vara någon termik aktivitet. Rätt som det var stretade modellen lite och jag insåg att bättre indikation än så får jag inte. Laddade i för "kung och fosterland" modellen iväg som ett spjut och med en stabil höjdvinst började modellen sin kamp om den lilla termik som fanns. Enda jag kunde göra var att hålla tummarna. Modellen landande på 3,31! Med 1 sekunds marginal var första maxen fixad. På vägen ner för hämtning, mötte jag Per Findahl och Mikke Holmbom dom informerade mig om att det var endast jag och Anders Persson som hade klarat första start. Helt otroligt. I andra start fick jag samma tendens på modellen när det fanns lite termik, jag satsade på detta och lyckades med ännu en max, den här gången med 2 sekunders marginal.

Resterande starter funkade också bra.

Anders missar

Det var bara i femte start då Anders Persson och jag fortfarande följdes åt med full tid som jag blev lite nervös. Anders startade före mig då jag på ren taktik valt att starta sent i perioderna. Anders gick upp och snurra, han fick till en bra start och jag tyckte att modellen kom bra med i termiken. När jag började ladda min modell så får jag höra av tidtagarna att Anders missat 28 sekunder. Jag tänkte att nu är det väl min tur att missa förstås. Men icke modellen gick ut lite till vänster i starten och efter bunten vaggade den ut åt vänster och började stiga in i blåsan.

Sjätte och sista starten, endast en som hade fullt så här långt och det var jag. Laddade modellen och fixade tidtagare, upp på linan, det började blås lite mer i fjärde så det gällde att ta det lugnt. Jag såg att det samlades några runt tidtagarna för att titta på. Jag snurrade länge, får inte missa nu. När jag såg att modellen riktigt steg på varvet så laddade jag i och drog, modellen hängde lite vänster återigen, steg och buntade ut. Började kurva tidigare den här starten kunde jag ha missat blåsan?

För nervös för att titta på modellen

Jag koncentrerade mig på att veva upp linan, för nervös för att titta på modellen. Efter en stund tyckte jag att det tog sån tid för modellen att komma ner, så jag vände mig till tidtagarna och kollade, jodå modellen flög fortfarande.

Modellen fusade på 3,16 som om ingenting hade hänt. Maxen var klar. Segern var ett faktum. Hyllningarna började höras från höger och vänster, jag kände mig smått bedövad. Jag hade gjort det som jag för nästan 2 år sen skrivit i en projekt plan, flugit fullt och vunnit min första tävling som senior.

Hur gick det för Lasse då?

Lasse kom i tidsnöd i första start eftersom wiren till buntmekanismen gick av innan start. Fick göra en provisorisk lagning och fick iväg modellen lite snett ut åt vänster med stall som följd. När han hämtat tillbaks modellen så upptäcker han att en vajer gått av. Måste laga. Med gott humör lagar han vajern och laddar inför andra. Tyvärr så råkar han få ett finger in i propellern! och modellen går återigen ut vänster och kommer fort ner.

Med ett kraftigt blödande finger och med en vilja av stål laddar han åter modellen och anmäler start hos tidtagarna. Han parerar upp för vänster kast och modellen iväg. Smack i backen. Vajern av igen, flygtid 2 sekunder. Först då gav Lasse upp. Varning för Lasse inför nästa år, med nya modeller och den viljestyrkan så finns det inte mycket som stoppar honom.


Angående Deniz från mina ögon (Lasse).

Eftersom C-flygarna hade flygigt klart(!?) så hade jag tid att kika på Deniz. Han utstrålade självsäkerhet när han snurrade med modellen och efter kopplingarna genom att inte ens titta på modellen. Jag funderade över hur han kunde vara så cool? Var det för att han kände att modellen hamnat i blåsan? Var han så rutinerad? Många frågor kretsade i huvudet. Är det den attityden man ska ha som friflygare, tänkte jag. Coolt. Själv kan jag inte slita blicken från min modell efter jag har kastat den.

Jag ville inte störa honom i hans laddning utan var ganska passiv och kikande på håll. Efter 6:e perioden när kärran flög max så kom bekräftelserna på vinsten genom gratulationer från andra F1A-flygare. Jag visste att Deniz hade flygigt fullt men var inte säker på att det stämde med informationen om att han var ensam om full tid. Fastän jag hade ett finger som var omlindat med ett stort bandage (fingret i propellern?- jaja mänsan!) och allmänt irriterad över den svaga insatsen så blev jag väldigt glad över att Deniz äntligen hade lyckats. No mercy! Hårt arbete ger resultat!

Deniz Varhos och Lars Dahlström, UFK