UFK Modellsektionen

Efter att för första gången blivit tvugna att ställa in Hösttävlingen på grund av att F16 fått beredskap med kort varsel kunde vi genomföra tävlingen den 19:e oktober. Och aldrig tidigare har vi haft mindre vind en denna minnesvärda höstdag. Lätta molnslöjor täckte himlen och vinden pendlade mellan total stiltje och några få meter per sekund. Det allvarligaste problemet var ovanligt nog modeller som flög in i depån efter att inte ha gett sig iväg någonstans överhuvudtaget efter start. Dagen började med rejäl kyla, temperaturen var visst nio minusgrader var det någon som sade men gick upp över noll-strecket under dagen.

Glädjande nog hade ett riktigt hyfsat startfält letat sig till F16, fastän tävlingen blivit flyttad med så kort varsel. Tävlingsledningen hade också lite huvudbry med var startplatsen skulle placeras då ju vinden var nästan obefintlig på morgonen. Framåt lunchdtid hade dock sydlig vind etablerat sig och startplatsen flyttades några hundra meter norrut för att ge lite mer mariginal till fältgränsen.

Det jag tror de flesta kommer att minnas från denna hösttävling var dock nog den enastående F1A-flyoffen. Jag tror aldrig att friflyg bjudit på så omdelebart underhållningsvärde som denna lördageftermiddag. Det hela började med att Deniz Varhos, Anders Persson, Robert Hellgren och Per Findal klarat "supermaxen" i första perioden och sedan flygit fullt resten av tävlingen. Vederbörande herrar skulle alltså fortsätta med flyoff för att få fram ett avgörande. Solen hade börjat gå ner men en hel del värme fanns ackumulerad i de stora svarta startbanorna vilket faktiskt syntes för blotta ögat - om man lade huvudet nära marken såg man tydligt spegelreflexen pga av varmluftskiktet nära asfalten. Den första flyoffen bestämdes till 7 minuter vilket verkade nog så svårt i den kalla vädret. Men det skulle visa sig att det gick alldeles utmärkt att hitta stig - luften bar bra över banorna och Deniz och Anders lade sina modeller i fint flyt till skillnad mot Per och Robert som utan göra dåliga flygningar ändå inte klarade maxtiden. Efter 7 minuter hade både Deniz och Anders modeller hissat och Tävlingsledare Mats Rosling bedömde att det fanns tid för en avgörande 9 minuters flyoff.

Det är inte ofta man får vara med om en 9-minuters flyoff i F1A och när den dessutom hade karaktären av duell började övriga tävlande inse att en mycket spännande omflygning stundade. Periodlängden var nu minskad till endast 5 min och både Deniz och Anders drog på skottet och snurrade en kort stund. Sedan kopplade båda i en liten vindpust. Både gjorde snygga urkopplingar med bra höjdvinst. Stor spänning ! Var det fortfarande möjligt att hitta flyt i den tilltagande kylan ? Det skulle visa sig att det inte bara gick att hitta flyt - båda lyckades dessutom med konststycket att hitta lyft, och efter nio minuter flög båda modellerna fortfarande på bra höjd och med rejäl mariginal till fältgränsen. Mycket imponerande.

Nu trodde nog de flesta att Deniz och Anders skulle få dela på guldpengen då tidsfristen för när fältet skulle vara utrymt snabbt närmade sig. Men nu steg vår militäre representant från F16, Ingemar Nilsson, som också han med stor entusiam beskådat F1A-envigen fram och erbjöd sig att med militärbilen, som var den enda som hade tillåtelse att köra på bansystemet, skjutsa ner Deniz och Anders till landningsplatserna så att dom snabbt skulle kunna hämta sina modeller till ytterligare en flyoff. Maxtiden skulle nu bli osannolika 11 minuter vilket i alla fall undertecknad aldrig hört talats om tidigare i friflyghistorien. Mats insåg att något mer försök skulle det inte bli frågan om utan nu måste ett avgörande åstadkommas. För att sätta press på kombattanterna men ändå få flygningen rättvis bestämdes periodlängden till endast en (1) minut. Dvs, gränsfall till direktkoppling.

Efter rekordsnabb hämtning och omladdning ställde nu Deniz och Anders upp för det slutliga avgörandet. Det var nu så kallt och tiden så kort att det antagligen skull bli omöjligt att hitta bra lyft, det skulle på sin höjd handla om att undvika sjunk. Tanken slog mig alldeles innan starten att det här är friflyg när det är som allra bäst. Två flygare som gör upp om segern, nästan ingen vind vilket innebar att publiken skulle kunna följa modellerna med ögonen under hela flygningen, mycket kort periodläng som satte press och skulle borga för en rättvis flygning och frånvaro från lyft vilket skulle sätta prestanda och handhavande i fokus. Det var bara att "luta sig tillbaka" och njuta av kommande uppvisning.

Och så blev det. Efter ca 5 1/2 minut landade Anders modell mjukt på F16:s mark medan Deniz modell som nu också börjat sjunka fortfarande hade ca 15 m kvar till terra firma. Den flög i ytterligare en minut och avslutade inte denna gastkramande flyoff förrän ca 6 1/2 minut efter urkopplingen. Grattisropen och handskakningarna överhopade Deniz, som med ett stort leende inkasserade en mycket, mycket välförtjänt seger. Det ligger många års slit och mycket pengar investerade i den flygskicklighet som krävs för att åstadkomma en uppvisning i absolut världsklass som denna.

I övrigt då - tja, i skuggan av showen som F1A-gänget bjöd på kändes resten av tävlingen tämligen medioker. I F1B lyckade som vanligt ett flertal deltagare ta sig till flyoff och här vann Håkan Broberg med sonen Anders på andra plats efter stabila flygningar. Uppsalas Mange Söderling tog sig in på tredje plats efter att med mariginalerna på rätt sida klarat både supermax och full tid. I flyoffen gjorde dock Mange ett kraftigt vänsterkast som resulterade i motorstall och endast drygt 3 minuters flygtid. Grattis till tredjeplatsen ändå, Mange. David missade supermaxen liksom Johan som dessutom lyckades stalla bort andra flygningen vilket skickade ner densamme i botten på startfältet. Orsaken visade sig vara slapp gummisnodd till kurvrodret. Slarvigt.

F1C-gänget bjöd också på flyguppvisning av det mer spektakulära slaget men här handlade det snarare om markattack än termikkänsla. En (vet ej vem) F1C-flygare gjorde en riktigt hårresande start där modellen med fullt motorvarv strök marken nära depån med bara några meter tillgodo. Både modell och människor klarade sig men det får vi nog tacka högre makter för. Det kunde lika gärna tagit en katastrofal ände. Gurra vann och det har han ju gjort förr. Grattis Gurra som dessutom gick och fyllde 70 alldeles nyligen, dvs grattis en gång till Gurra !

En klar ljuspunkt var det ganska stora antal juniorer som flög. Uppsalas ganska imponerande juniorgäng bestående av Thomas Stålhandske, Robert Bärlin och Johan Folkesson hade roligt och gjorde hyfsat ifrån sig. Det här gänget har varit med på några tävlingar nu och börjar så smått lära sig vad friflyg handlar om. Vann F1A junior gjorde Pelle Findals mycket duktige son Daniel Findal på fina 764 s med brorsan Oskar strax efter. Kul att många Findalar syns på tävlingarna och låt oss hoppas att de fortsätter länge till. F1H junior knep dock Uppsalas Johan Folkesson. Grattis Johan och fortsätt friflyga du också !

Dessutom bör vi väl nämna övriga klasser innefattande F1H, F1G, 77-cm och Oldtimer. Uppsalas gamle norske viking, Svein Antonssen lyckades plocka hem F1H med välflygande modell och bra tid. Oldtimergängets fina motormodeller är klart roliga att se i luften. Lugnt och fint puttrar dom upp till imponerande utgångshöjd. Man kan fråga sig när det är dags att börja minska även Oldtimerklassens motortid från nuvarande 30 sek som i ärlighetens namn verkar vara i frikostigaste laget för 120 sek maxtid. Tyvärr fick vi se Leif Sundvalls fina B256:a slå i marken efter markstartförsök, antagligen kom Leif åt någon av trimytorna vid släppningen vilket lade modellen i spiral i marken efter starten. Modellen blev dock inte värre skadad än att den var reparerbar. Curt Högberg flög i solitär suveränitet sina F1G-starter och i P30 tog Hans Karlström från Solna hem segern.

I HKG, till sist, upplevde undertecknad en trivsam duell med den evige kombattanten och Gladiatorn Martin Tärnroth. Tyvärr var vi bara två denna dag men inte var vi ledsna för det. Här handlar det om HKG-entusiaster som tar sin sport på fullaste allvar. Efter 3 starter hade dock Johan kopplat greppet på Martin med endast 7 sek tapp men i fjärde gjorde jag bort mig och spiralade i backen efter endast 19 sek. Dvs öppen tävling igen. Denna insikt väckte stridslusten hos Martin som med nyvunnen inspiration tog sig an resten av tävlingen med stål i blicken och svullna biceps. I sista satte jag dock en avgörande max vilket slutgiltigt sänkte Martin och säkrade Uppsalas tredje guld för dagen.

Summa summarum kunde vi deltagare framåt kvällen se tillbaka till av de trevligare och mer spännande friflygtävlingar som i allafall jag upplevt.

Om F16 kan det dock aldrig sägas nog många gånger hur viktigt det är att vi följer de regler militären ålagt oss:
- Ingen fotografering utan fototillstånd.
- Ingen bilåkning utanför anvisade platser.
- All hämtning av modeller utanför anvisat tävlingsområde får ske först efter kontakt med F16:s representant.
- Ingenting får lämnas kvar på flygfältet efter tävlingen.
Det blir svårare för varje år att få förnyat tillstånd för våra tävlingar och vi är helt beroende av hur vi sköter oss. Vi får hoppas vi även efter denna tävling får förtroende att arrangera nya maj- och hösttävlingar på F16 som är det sista bra fältet i mellansverige för våra friflygtävlingar.

Till sist - ett mycket stort tack till före detta modellflygaren, numera simulatorteknikern Ingemar Nillsson som ställde upp som representant för F16 och därmed möjligjorde denna tävling. Dessutom tack till våra trogna tidtagare som gör att de tävlande kan koncentrera sig på flygandet, Gurra som är huvudarrangör, vår evige tävlingsledare Mats Rosling samt David Holmström och Carl-Olof Dahlström som skötte resultaträkningen.