Friflyg SM 2000

Så var det då dags igen - UFK:s glada friflygargäng satte sig för femtielfte gången i sina bilar för att åka dom 64 milen från Uppsala till Rinkaby i Skåne. Denna gång för att delta i bataljen om SM-titlarna i friflyg år 2000. Det glada gänget bestod av Gurra, Deniz, David, Johan och Mange. Dessutom mötte Holger upp från Falun tillsammans med Gagnef-gänget. Denna berättelse skulle kunna bli ett ganska vanligt referat från en ganska vanlig friflygtävling med ett ganska vanligt resultat, nämligen två silver och två brons för UFK, dvs inte bra och inte dåligt.

Men jag tänkte berätta om SM ur en lite annorlunda vinkel - nämligen om...

Betydelsen av ett litet klick - del 1

Väderlekstjänsten hade lovat avtagande vind till lördagen men den prognosen visade sig ha samma tillförlitlighetsgrad som Åsa Boden på sin tid gjort SMHI känt för - obefintlig. Framåt tävlingsstarten vid 10-tiden blåste det ca 4-6 m/s, dvs gränsfall för friflygning och efter andra perioden hade vinden ökat till 6-8 m/s och Lennart blåste av tävlingen för att vänta in den av SMHI utlovade mojningen.

Kl 17 bestämdes att tävlingen skulle återstarta fastän vinden inte hade minskat ett dugg. Hade man inte startat nu skulle det vara omöjligt att hinna med eventuella fly-offer innan det blev mörkt enligt tävlingsledningen. Undertecknad och Mange som hade full tid så långt och beslöt att satsa vidare och fullfölja tävlingen fastän vi riskerade våra modeller i blåsten. Redan tidigare i andra perioden hade båda våra modeller landat en bra bit utanför fältgränsen och det var mest tur att vi hittade dom. Just när vi börjat bestämma oss för att ladda för tredje erbjöd sig dock Deniz som lagt av samt Robert Hellgren som flyger F1A att låna ut varsin radiosändare till Mange och mig vilket snart skulle visa sig ha avgörande betydelse. Efter en stunds meckande hade båda fått fast sändarna på respektive pylon och nu kändes det bättre att ladda för max i stormen. Sannolikheten att återfinna modellerna är ju betydligt större med radiosändare som fripassagerare.

Ett problem var dock att vi bara hade en radiomottagare så vi var tvugna att hämta modellerna samtidigt om vi skulle ha en chans att hinna tillbaka till fjärde perioden. Först laddade jag och satte modellen dagens värsta blåsa. "Termik från handen" tror jag Lennart Hansson sade som stod brevid och studerade utkastet. Efter 3 minuter var modellen på ca 300 m höjd och fusade strax efter. Men blåsan var så stark att modellen inte tog mark förrän efter 6 1/2 minut och då syntes den knappt i kikaren längre. Dessutom såg den ut att ha hamnat i skog. Jag började inse att radiosändaren nog var mitt enda hopp att återfinna modellen, Måtte den bara fungera... Sen var det Manges tur. Även han maxade men kom inte lika högt och landade vid fältgränsen, betydligt närmare och inte i skog.

Så nu var det hämtningdags. 15 minuter kvar på tredje perioden och följdaktligen hade vi en dryg timme på oss att komma tillbaka för att hinna med fjärde. Vi kastade oss i min bil fullastade med kikare, radiomottagare och vatten samt Deniz som ställde upp som hjälpletare och radiopejlare. Sen bar det av så att gruset yrde. Vi hade ett hyfsat riktmärke längs vägen så vi visste ungefär var vi skulle börja leta. När vi stannat vid en övergiven bondgård som verkade ligga ungefär i flygriktningen fick vi in sändaren på Manges modell på en gång: klick, klick, klick, klick, klart och tydligt. Det var bara att sätta igång att pejla. Problemet var bara att vi fick in signalen hela tiden hur vi än vände och vred på mottagaren. Slutsats: modellen sitter i ett träd. Dår går signalen ut så starkt att det blir svårt att få en bäring på sändaren.

Vi sprang runt i olika riktningar ca 10 minuter utan hitta någon distinkt riktning att gå på. Dessutom hördes inte ett knyst från min modell, den var tyst som NASA:s marslandare... Suck - så mycket nytta hade vi av dom sändarna. Nu började vi också bli oroliga för tiden till fjärde periodens slut och vi bestämde att vi skulle skjutsa tillbaka Mange som hade reservmodeller i trunken så att han kunde flyga fjärde perioden. Sagt och gjort - full fart tillbaka och ut med Mange ur bilen. Jag hade dock bara en modell och var tvungen att snabbt göra ett nytt försök att återfinna den för att ha en chans att genomföra fjärde perioden och tävlingen. Men innan Deniz och jag åkte tillbaka för att leta vidare kollade jag på nytt flygriktiningen och avståndet och konstaterade att vi antagligen borde leta mer österut och längre bort än vad vi gjort i första försöket.

Det är ca 40 minuter kvar av fjärde perioden när vi åter sticker iväg, den här gången längre bort än första vändan. Vi kör av stora vägen och in på små grusvägar som verkar leda åt rätt håll. Deniz håller ut radion genom fönstret och lyssnar intensivt. Inte ett ljud. Sammanbitet åker vi vidare och Deniz hoppar ur vid en och annan höjd för att få bättre räckvidd. Tystnad, depression, elände. 30 minuter kvar av perioden. Har sändaren gått sönder eller har vi helt missuppfattat landningsplatsen ?

Då plötsligt hör vi båda alldeles tydligt - klick. En gång, bara ett klick, men klart hörbart. Pulsen upp i 100, tvärnit, motor av, ut ur bilen. Plötsligt andas vi optimism, det kanske kan gå trots allt. Men nu råder åter endast tystnad. Deniz springer omkring i olika riktningar med mottagaren högt över huvudet för att hitta tillbaka signalen. Då hör vi det igen klick, klick, klick ! Modellen pratar med oss. Jubel. Nu börjar jobbet med att pejla riktningen. Signalen är svag och fadar lätt bort men vi tror att vi vet ungefär i vilken riktning vi bör söka. In i bilen, åk 200 m, ut igen, lyssna. Klick, klick, klick. Nu är signalen starkare och vi bestämmer för att gå härifrån. Det verkar som om modellen ligger i en granodling och vi springer i värsta terränglöparstil in i odlingen med radion i högsta hugg. Kors och tvärs mellan granarna med täta stopp och pejlingsförsök. Men vi får problem igen. Olika pejlingar ger olika riktningar och signalen verkar bli svagare igen och fadar ibland bort helt.

Efter ca 5 minuter inser vi att vi antagligen letar på fel ställe och nu är det bara 15 minuter kvar innan 4.e perioden är över. Läget börjar bli kritiskt. Vi tar en rövare och springer ett par hundra meter i en ny riktning, ut från granodlingen och ut på ett fält. Bingo ! Signalen är tillbaka och nu mycket stark. Vi springer 50 m till i samma riktning, in i en skogsdunge och byter samtidigt till mottagarens lilla antenn som kräver att modellen måste finnas inom 20-30 m för att höras. Klick, klick, klick. Nu är vi nära. vi rör oss bland träden för att finpejla läget och plötsigt tar hjärtat ett extra skutt när jag till sist ser glansen av mylar. Modellen ligger på en buske i huvudhöjd mitt emellan ett större antal 20 m höga tallar. Ett litet hål i stabben är enda skadan. Snacka om tur. Jag får faktiskt en liten tår i ögat, så glad är jag att vi lyckats återfinna min wake. Men nu är det mycket bråttom om jag skall ha en chans att fortsätta tävlingen. Endast några minuter återstår av fjärde perioden. Chansen att vara med och slåss om SM-titeln finns fortfarande kvar men minskar för varje sekund som går.

Vi springer som dårar tillbaka till bilen och jag kör som jag aldrig gjort förr genom skogen. Upp på stora vägen och med däckstjut och vrålande motor tillbaka till startplatsen. Men det är för sent. När vi med maratonlöparpuls och drypande av svett kommer springande in mot startlinjen har 5:e perioden börjat för några minuter sedan. Godnatt. Tävlingen är över för min del. Men jag måste ändå säga att jag är mycket glad jag fick med mig modellen hem så nog var det värt jobbet ändå.
Betydelsen av ett klick - del 2
Mange flög fjärde och femte perioden med sin bästa reservmodell och fick till ytterliggare två max. Nu var David som också lagt av placerad långt nere i vindriktningen för att underlätta hämtningarna och Mange hade inga fler problem att få tillbaka modellen. 900 sekunder och fly-off mot Bror. Nu ställde hela UFK-gänget mangrannt upp för Mange. Vi hade ju chansen att få en svensk mästare i Wakefield från Uppsala. Gurra och jag bestämde oss för att göra ett nytt försök att hitta Manges bästa modell som vi ju tydligt hört i radiomottagaren. Gurra är ju en gammal räv och han kanske kunde komma på några nya tricks för att pejla modellen som vi inte tänkt på.

Gurra och jag stack iväg igen med mottagren redo och utgick från den plats där vi hört modellen sist. Jodå - den talade fortfarande med oss med muntra tydliga klick. Gurra och jag började långsamt rotera med mottagaren för att hitta bäringen och snart trodde vi att vi började få koll på riktningen. Gurra gissade att modellen låg på fältet, tvärtemot var vi hade letat sist och det uteslöt ju i så fall träd. Men signalen uppförde sig mycket skumt och vi hade svårt att få någon riktig bäring. Ett tag verkade signalen komma från två olika håll men blev svagare i båda riktningarna. Märkligt. Vi fick nästan en känsla av att signalen följde en riktad lob men det är ju inte möjligt från en rundstrålande sändarantenn. Eller...?

Gurra trodde fortfarande på fältet och vi hoppade över staketet från vägen och började leta. Signalen var nu stark och tydlig och vi förstod inte att vi inte kunde se modellen. Det fanns ju inga hinder någonstans i närheten. Längs fältet gick dock ett ganska djupt dike och plötslig insåg vi att den kunde ha hamnat just där. Vi började kika ner i diket som var närmare 2 meter djupt men ingen modell syntes till. Vi fortsatte längs diket och Gurra chansade på lilla antennen. Modellen hördes fortfarande och vi kunde inte förstå att vi inte såg den, vi måste ju vara mycket nära nu.

Då ropar plötsligt Gurra till. Han har hittat Manges wake. Jag springer fram till Gurra och han pekar ner i diket och säger "där är den men du får gå ner och hämta upp den". Jojo. Modellen ligger allra längst ner i diket med nosen och en vingspets under vattnet, helt omöjlig att se om man inte står rakt över den och kikar ner över dikeskanten. Som tur var ligger sändaren och antennen över vattenytan. Hade den legat under hade den antagligen inte fungerat och modellen skulle fortfarande legat kvar, borttappad och övergiven. Diket förklarar också signalens märkliga uppförande. Signalen har ju förstås skärmats av dikeskanten och spridit sig starkast i dikets längsriktning, dvs uppfört sig som en lob, precis som vi misstänkte.

Det blåste fortfarande ganska bra och vi insåg att för att ha en rimlig chans att flyga en eventuell 7-min fly-off måste vi hjälpa Mange att snabbt få tillbaka modellen. Den skulle driva långt på 5 minuter. Nu etablerade vi all den tekniska utrustning som UFK-gänget kunde skramla ihop. Med hjälp av hämtbil, två mobiltelefoner, radiopejl, kompass och ett större antal kraftiga kikare skulle vi nog klara jobbet. Jag och Deniz tog mottagaren och den ena telefonen och David tog den andra. Sen kom vi överens att David som var kvar vid startplatsen skulle ringa när Mange börjat veva och sedan hålla kontakten för att hjälpa Deniz och mig att hitta modellen från den plats vi tänkte inta, nämligen ca 1,5 km ner i vindriktningen.

Sagt och gjort - jag och Deniz drog iväg med bilen och positionerade oss rakt ner i vindriktningen från startplatsen räknat. Sen kollade vi vår tekniska utrustning. Kikarna var intrimmade, telefonerna fungerade, radiomottagaren var igång. Sambandet och spaningen var m.a.o. på topp. Deniz och jag knäckte sedan varsin folköl och satte mottagaren på biltaket. Sedan var det bara att vänta. Nu hängde allt på Mange.

Plötsligt ringer mobiltelefonen. Det är David som berättar att Mange vevar nu. Spänningen och pulsen ökar och vi tittar sammanbitet mot horisonten. Plötsligt hör vi mottagaren - klick, klick, klick - modellen är i luften, Mange har startat. Vi rycker åt oss varsin kikare och börjar intensivt spana. Det är nu vårt jobb börjar, att fixa UFK:s snabbaste modellhämtning någonsin. Medan vi kikar mot startplatsen för att finna modellen upphör plötsligt klicken, mottagaren är tyst. Deniz och jag lägger ner kikarna, stirrar på varandra, stirrar på mottagaren... Vad har hänt ? Det har bara gått ca 30 sek efter starten. Har mottagaren gått sönder ? Har sändaren trillat av ? Då inser vi vad som måste ha inträffat, Mange flyger inte längre, han måste ha kraschat. 30 sek flygtid med Wake är samma sak som katastrof. "MAAAANGE, vad gör du" ropar Deniz i förtvivlan.

Då ringer telefonen igen. Det är David som inte hinner säga ett ord förrän Deniz ropar "vad hände ?" och David förklarar. Manges autostabbe gick aldrig ur. Kärran buntade ner i backen efter burststiget. Godnatt igen. Inget SM-guld till Mange eller Uppsala. Så det återstår bara att packa ner hela vår fina utrustning och molokna åka tillbaka till startplatsen. Mange går omkring och grämer sig och Bror vinner efter en 5 min plus flygning. Det visar sig sedan att timern aldrig startade, varför återstår för Mange att ta reda på.

Slutordet till denna sorglustiga berättelse...

måste ändå bli att fastän UFK:s flygare föll ifrån som tio små negerpojkar och medaljskörden blev medioker hade vi en sällsynt bra laganda och mycket bra stämning i vårt gäng. Vi ställde upp och hjälpte varandra och stöttade efter bästa förmåga. Det är sådant som gör modellflyg roligt. Mycket p.g.a detta gör att jag tycker att detta var en av dom trevligare tävlingar jag varit med om.

Givetvis skall Lennart Hanson med medhjälpare ha ett stort tack från oss från Uppsala för att tävlingen var så välarrangerad och välskött. Nu vet vi att om man bara har radiosändare på modellerna och minst 2 kärror i trunken kan man mycket väl genomföra friflygtävlingar på Rinkaby fastän det blåser uppemot 6-7 m/s.

Foto och text - Johan Åkerman.

Uppsalaflygarnas resultat kanske borde omnämnas också...

Mange: Silver i F1B.
Gurra: Silver i F1C.
Johan: Avbröt F1B, brons i HKG.
Holger: Avbröt F1B, brons i F1G.
David: Avbröt F1B, 4:a i P77.
Deniz: Avbröt F1A.